Ritigala-berget

  

Ritigala är ett berg i centrala Sri Lanka som är hem till ett gammalt buddhistiskt kloster. Ruinerna och de steniga inskriptionerna från klostret dateras till 1:a århundradet f.Kr. Det ligger 43 km från den gamla klosterstaden Anuradhapura.

Ritigala berget består av fyra toppar som stiger brant från den omgivande slätten. Berget är 6,5 km långt och delas in i nordlig och sydlig del av Maha-Degala-klyftan. Den högsta toppen är Ritigala Kanda i den södra delen.

På 766 m över havet och cirka 600 m ovanför de omgivande slätterna är Ritigala den högsta bergstoppen i norra Sri Lanka. Det moderna namnet Ritigala kommer från det gamla namnet Arittha Pabbata, vilket betyder ”skräckfullt berg”, som nämns i Mahavamsa.

Detta berg är högre än andra välkända attraktioner på de centrala slätterna i norr, inklusive Sigiriya, Dambulla och Mihintale. Betydelsen av denna topografiska funktion ligger i den branta lutningen av massivet, dess trädbeklädda sidor och det fuktiga mikroklimatet som finns vid toppen.

Klimat

Bergen blockerar fuktiga vindar och skapar orografiska regn, vilket gör att bergen är mer fuktiga än de omgivande låglandsområdena. Under nordostmonsunen (december till februari) upplever Ritigala den högsta nederbörden i hela den torra zonen.

Ritigala mikroklimat är ett unikt fenomen i de centrala slätterna i norr, inom det gamla området Sri Lanka som kallas Wewu Bandi Rata, vilket betyder ”landet med regnvattenreservoarer”.

Klimaet vid toppen står i stark kontrast till det vid foten av berget. Det är kallare jämfört med det heta och torra klimatet i den omgivande regionen. Dimma och moln under sydvästmonsunen orsakar hög kondensation av vattenånga, vilket håller marken fuktig även när de omgivande slätterna upplever torka.

Ritigala Strikt Naturreservat

Ritigala är ett strikt naturreservat som täcker 1 528 hektar. Det grundades den 7 november 1941 och förvaltas av avdelningen för viltvård i Sri Lanka i samarbete med skogsdepartementet.

Legender

Många legender är förknippade med Ritigala. En mystisk tro handlar om kraftfulla medicinska örter som finns nära bergstoppen. En ört kallad Sansevi tros ha kraften att ge långt liv och hela mänskliga sjukdomar. Enligt legenden är all växtlighet på Ritigala skyddad av Yakkas, bergens skyddsandar.

Den vördnadsfulla professorn Walpola Sri Rahula Maha Thera, en buddhistisk munk och professor i historia och religioner, påpekade att termen Yaksa refererar till övermänskliga varelser som förtjänar respekt. Det kan också ha refererat till de för-buddhistiska ursprungsbefolkningarna i Sri Lanka.

En annan legend säger att prins Pandukhabaya fick hjälp från Yakkas under sina strider mot sina åtta farbröder vid foten av Ritigala. En annan historia hänvisar till en duell mellan två jättar, kanske Yakkas, vid namn Soma och Jayasena. Soma dödades i duellen, medan Jayasena blev en legendarisk figur.

Legenden om Lord Hanuman och Ritigala

Enligt populär tro flög Lord Hanuman en gång över Ritigala medan han bar en del av ett Himalaya-berg fyllt med medicinska örter. Han transporterade berget till Lanka för att hämta en sällsynt ört som behövdes för att rädda prins Lakshmanas liv, bror till Lord Rama. Under denna resa tros en del av berget ha fallit på Ritigala.

Denna legend används ofta för att förklara den ovanliga vegetationen som finns på toppen av Ritigala, vilket skiljer sig från den typiska torrområdesfloran på de lägre sluttningarna och de omgivande slätterna.

En annan historia beskriver Hanumans tidigare besök i Lanka när han letade efter Sita, fru till Lord Rama, som hade blivit bortförd av kung Ravana. Enligt legenden använde Hanuman Ritigala Kanda som en utgångspunkt för ett stort hopp mot Sydindien.

Ruinerna av det gamla klostret i Ritigala

Ruinerna av klostret i Ritigala ligger på bergens östra sida vid foten av klyftan som skiljer huvudtoppen från den norra bergskammen. Ruinerna täcker ett område på cirka 24 hektar. Klosterkomplexet börjar nära reservoaren som är känd som Banda Pokuna.

Denna gamla reservoar är ett imponerande exempel på tidig ingenjörskonst, med en dämning som formar ett omkrets på cirka 366 meter. Byggandet av reservoaren tillskrivs traditionellt kung Pandukabhaya. Det tros att reservoaren fungerade som en plats för ritualtvätt för besökare innan de gick in i klostret.

Placeringen av badtanken, ingångsruinerna och stigar antyder att stora antal troende en gång besökte klostret. Detta rituella tillvägagångssätt liknar traditionen i Kataragama, där pilgrimer börjar med ett renande bad innan de gör religiösa erbjudanden.

Genom att följa kanten av reservoaren når man en bäck och en uppsättning branta steg som leder till en vackert byggd stenstig. Denna stenbelagda väg, som är ungefär 1,5 meter bred, slingrar sig genom skogen och förbinder klostrets huvudbyggnader. Vägen är byggd av sammankopplade stenplattor, med cirkulära viloplattformar utspridda med jämna mellanrum.

Stenbroar, upphöjda plattformar och gårdar

Klostret innehåller dubbelplattformstrukturer som kallas Padhanaghara, vilket är ett kännetecken för skogskloster. Liknande strukturer finns också på platser som Arankele och andra skogskloster nära Anuradhapura.

Dessa strukturer består av upphöjda plattformar byggda med stora stenväggar och förbundna med stenbroar. Plattformarna var troligtvis taklagda och delade upp i rum som användes för meditation, undervisning och religiösa ceremonier.

Närliggande ruiner tyder på närvaron av ett kloster-sjukhus där medicinska örter förberedes. Kvar finns fortfarande slipstenar och stora stenlagda ayurvediska oljebad.

Den viktigaste stenvägen fortsätter genom skogen och passerar utsiktspunkter som nås via stigar som slingrar sig genom massiva trädrötter. Det finns också ett konstgjort vattenfall som skapats genom att placera en stenplatta mellan två stenar.

Längre längs vägen finns nedsänkta gårdar som innehåller några av de största dubbelplattformarna i klosterkomplexet. En plattform bevarar fortfarande resterna av pelare som en gång stödde en byggnad, medan en annan stor plattform står i närheten inom samma gårdsområde.